Förändring
Hej!
Nu är hösten här, har nog varit ett tag men när man är uppe i ammning, blöjbyten och skakiga sovrutiner så vaknar man bara upp en dag och upptäcker att träden är kala och löven är gula!
Mysigt faktiskt, jag har längtat efter hösten. För nu är hon här, vår lilla Juni!! Så som vi väntat och längtat, hon är helt perfekt och nu är vår familj komplett. Har tyvärr inte hunnit föra över några bilder till datan men så fort jag ordnat d så skall jag lägga upp foton på vår fina prinsessa, (Som till skillnad från sin storasyster faktiskt är lik mig!)
Tänkte istället för bilder, berätta vår förlossningsberättelse.
Jag vaknade på Måndagen den 3/10 ungefär vid 5.30 av att jag hade sammandragningar som var lite mer intensiva än tidigare, dom var oxå mer regelbundna med ca 5-7 minuter mellan varje. Försökte sova till och från och gick slutligen upp vid 7.30. Vidda skulle till dagis och Björn skulle jobba så vi gick upp och åt frukost tillsammans. Jag kände att det troligtvis skulle hända nåt under dagen men ännu kändes det så pass hanterbart att jag skickade iväg Björn till jobbet.
Gick och duschade, packade iordning det sista i BB väskan och gick och la mig. Det som kändes så skönt var att när jag väntade Vidia så hade jag förvärkar i ca 2 veckor innan förlossningen, vilket gjorde att jag var super trött när det väl var dags på riktigt. Denna gång slog det till, pang bom, med noll känningar innan.
Lyckades sova i ett par timmar och vid 11.00 gick jag upp och käkade lite. Nu började det bli mer intensivt och nu fick jag andas mig igenom värkarna, fick liksom stanna upp i det jag höll på med. Ringde mina föräldrar för att förbereda dom för att hämta Vidia från dagis, ringde Förlossningen som tyckte jag skulle komma ner, nu ungefär 4-6 minuter mellan värkarna. Björn kom hem och hämtade upp mig och vi åkte mot sjukhuset. I bilen kom namn frågan upp igen som många gånger förut, vi hade pratat om en del namn men inget hade riktigt fastnat hos oss båda. Vi var ju rätt säkra på att det var en liten tjej som skulle komma, och då kom det bara i huvudet på mig. "Vad tycker du om Juni?" Björn var på och sen var det bestämt. Vi kom in till förlossningen och då var jag öppen 4cm. Klockan var då ca 13.00. Björn gick och köpte godis och jag fick hoppa ner i badet. Gjorde det under första förlossningen med och det var superskönt! Låg där rätt länge, Björn skojade och pratade mycket. Avledde min uppmärksamhet från att det började göra mer och mer ont. Vid 15.00 tiden så gick jag upp och då lossnade slemproppen vilket gjorde värkarbetet ännu mer intensivt. Jag vandrade mycket fram och tillbaka, skönt att röra på sig. Vi pratade lite om epidural, som jag hade under första förlossningen, men barnmorskan peppade mig till att förlösa utan och det kändes helt ok. Men lustgas ville jag ha och i början hade vi ganska roligt åt det. Värkarna blev mer hanterbara med lustgasen och Björn var en klippa som masserade mig och höll i mig när värkarna kom. Vid 16.00 tiden var jag öppen 6cm och då började det göra ont på riktigt. Fick sitta på en pilatesboll en stund innan jag kravlade upp i sängen och hängde över ryggstödet och stod på knä i sängen. Björn stod redo med cola och andra energigivande tilltugg så jag skulle orka. Efter en timme så var jag öppen 8cm men vattnet hade ännu inte gått så BM puttade hål på hinnorna för att snabba på det hela lite grann. Lustgasen var mer eller mindre rätt värdelös vid det här laget men jag andades i masken ändå, mest för sakens skull tror jag.
Efter ett par ordentliga värkar så konstaterade barnmorskan att jag hade lite korta värkar, jag hann inte riktigt ta i ordentligt innan värken var slut, så jag fick värkstimulerande dropp för att göra dom lite längre. Nu var det riktigt plågsamt och jag minns att jag funderade på vad det var jag gett mig in på... igen! för den här smärtan mindes jag inte! (Vilket jag inte gör nu heller! :)
Nu fick jag lägga mig på rygg med benen i gynställningen och dra i ett lakan som undersköterskan höll i, för att jag skulle få mer kraft under värkarna. Under utdrivningsskedet så är det mesta lite suddigt, men jag minns att jag hade min hjälte bredvid mig som upprepade hur duktig jag var och hur stolt han var över mig för att jag var så stark! Det pushade mig till att ta i ännu mer under värken, som nu var så gott som outhärdliga och kändes som att jag skulle gå av på mitten typ! Minns att tanken på att jag hoppat över epiduralen seglade genom min hjärna och då förbannade jag mig själv en del :)
Hörde barnmorskan säga att hon såg en mörk kalaufs, vilket fick mig att ta i ännu mer! Då va hon ju snart ute, en krystvärk till och jag hörde min lilla börja skrika, och då var hon ännu kvar inne!! Ovanligt enligt barnmorskan, skum känsla för mig! 2 eller 3 krystningar till och så var hon ute, dom kastade upp henne på mitt bröst och hon vrålade som en liten tok! Där var hon, vår lilla Juni, 19.49 kom hon ut. Vägde 3890g och var 51cm lång. All smärta och allt kämpande de senaste timmarna försvann och glädjen över att hon var där, att det var över kom över både mig och Björn! Skön känsla!
Sen blev det ett helt drama med en moderkaka som vägrade komma ut. Men det är en annan historia! :) Vid 22.00 tiden så var jag duschad, med nattlinne och blöjor på plats (På både mig och Juni!) och vi kunde äntligen gå bort till BB. Juni började amma med en gång, inga konstigheter alls och vi somnade rätt omgående alla tre efter att vi skickat ut en massa sms om att hon äntligen kommit.
Dagen efter for vi hem och nu, snart en månad senare börjar vi vänja oss vid den stora förändringen. Vidia har blivit storasyster med allt va det innebär, jag har blivit 2 barnsmamma med frustration ibland, men framförallt enorm glädje. Kärlek är en smart grej, det blir bara mer och mer! Trodde inte jag kunde älska nån annan lika mycket som Vidia, men nu inser jag att jag skulle kunna ha 10 ungar och älska dom alla precis lika mycket! :)
Det var min historia, troligtvis har jag glömt en massa men ganska förståeligt så är man väldigt fokuserad på sin uppgift under en förlossning, detaljer kan ramla bort. Säkert vet Björn en massa som jag förträngt, men vi håller oss till detta och koncentrerar oss på att 9 månader är över och belöningen var definitivt värd att vänta på!
Puss & Kram
Nu är hösten här, har nog varit ett tag men när man är uppe i ammning, blöjbyten och skakiga sovrutiner så vaknar man bara upp en dag och upptäcker att träden är kala och löven är gula!
Mysigt faktiskt, jag har längtat efter hösten. För nu är hon här, vår lilla Juni!! Så som vi väntat och längtat, hon är helt perfekt och nu är vår familj komplett. Har tyvärr inte hunnit föra över några bilder till datan men så fort jag ordnat d så skall jag lägga upp foton på vår fina prinsessa, (Som till skillnad från sin storasyster faktiskt är lik mig!)
Tänkte istället för bilder, berätta vår förlossningsberättelse.
Jag vaknade på Måndagen den 3/10 ungefär vid 5.30 av att jag hade sammandragningar som var lite mer intensiva än tidigare, dom var oxå mer regelbundna med ca 5-7 minuter mellan varje. Försökte sova till och från och gick slutligen upp vid 7.30. Vidda skulle till dagis och Björn skulle jobba så vi gick upp och åt frukost tillsammans. Jag kände att det troligtvis skulle hända nåt under dagen men ännu kändes det så pass hanterbart att jag skickade iväg Björn till jobbet.
Gick och duschade, packade iordning det sista i BB väskan och gick och la mig. Det som kändes så skönt var att när jag väntade Vidia så hade jag förvärkar i ca 2 veckor innan förlossningen, vilket gjorde att jag var super trött när det väl var dags på riktigt. Denna gång slog det till, pang bom, med noll känningar innan.
Lyckades sova i ett par timmar och vid 11.00 gick jag upp och käkade lite. Nu började det bli mer intensivt och nu fick jag andas mig igenom värkarna, fick liksom stanna upp i det jag höll på med. Ringde mina föräldrar för att förbereda dom för att hämta Vidia från dagis, ringde Förlossningen som tyckte jag skulle komma ner, nu ungefär 4-6 minuter mellan värkarna. Björn kom hem och hämtade upp mig och vi åkte mot sjukhuset. I bilen kom namn frågan upp igen som många gånger förut, vi hade pratat om en del namn men inget hade riktigt fastnat hos oss båda. Vi var ju rätt säkra på att det var en liten tjej som skulle komma, och då kom det bara i huvudet på mig. "Vad tycker du om Juni?" Björn var på och sen var det bestämt. Vi kom in till förlossningen och då var jag öppen 4cm. Klockan var då ca 13.00. Björn gick och köpte godis och jag fick hoppa ner i badet. Gjorde det under första förlossningen med och det var superskönt! Låg där rätt länge, Björn skojade och pratade mycket. Avledde min uppmärksamhet från att det började göra mer och mer ont. Vid 15.00 tiden så gick jag upp och då lossnade slemproppen vilket gjorde värkarbetet ännu mer intensivt. Jag vandrade mycket fram och tillbaka, skönt att röra på sig. Vi pratade lite om epidural, som jag hade under första förlossningen, men barnmorskan peppade mig till att förlösa utan och det kändes helt ok. Men lustgas ville jag ha och i början hade vi ganska roligt åt det. Värkarna blev mer hanterbara med lustgasen och Björn var en klippa som masserade mig och höll i mig när värkarna kom. Vid 16.00 tiden var jag öppen 6cm och då började det göra ont på riktigt. Fick sitta på en pilatesboll en stund innan jag kravlade upp i sängen och hängde över ryggstödet och stod på knä i sängen. Björn stod redo med cola och andra energigivande tilltugg så jag skulle orka. Efter en timme så var jag öppen 8cm men vattnet hade ännu inte gått så BM puttade hål på hinnorna för att snabba på det hela lite grann. Lustgasen var mer eller mindre rätt värdelös vid det här laget men jag andades i masken ändå, mest för sakens skull tror jag.
Efter ett par ordentliga värkar så konstaterade barnmorskan att jag hade lite korta värkar, jag hann inte riktigt ta i ordentligt innan värken var slut, så jag fick värkstimulerande dropp för att göra dom lite längre. Nu var det riktigt plågsamt och jag minns att jag funderade på vad det var jag gett mig in på... igen! för den här smärtan mindes jag inte! (Vilket jag inte gör nu heller! :)
Nu fick jag lägga mig på rygg med benen i gynställningen och dra i ett lakan som undersköterskan höll i, för att jag skulle få mer kraft under värkarna. Under utdrivningsskedet så är det mesta lite suddigt, men jag minns att jag hade min hjälte bredvid mig som upprepade hur duktig jag var och hur stolt han var över mig för att jag var så stark! Det pushade mig till att ta i ännu mer under värken, som nu var så gott som outhärdliga och kändes som att jag skulle gå av på mitten typ! Minns att tanken på att jag hoppat över epiduralen seglade genom min hjärna och då förbannade jag mig själv en del :)
Hörde barnmorskan säga att hon såg en mörk kalaufs, vilket fick mig att ta i ännu mer! Då va hon ju snart ute, en krystvärk till och jag hörde min lilla börja skrika, och då var hon ännu kvar inne!! Ovanligt enligt barnmorskan, skum känsla för mig! 2 eller 3 krystningar till och så var hon ute, dom kastade upp henne på mitt bröst och hon vrålade som en liten tok! Där var hon, vår lilla Juni, 19.49 kom hon ut. Vägde 3890g och var 51cm lång. All smärta och allt kämpande de senaste timmarna försvann och glädjen över att hon var där, att det var över kom över både mig och Björn! Skön känsla!
Sen blev det ett helt drama med en moderkaka som vägrade komma ut. Men det är en annan historia! :) Vid 22.00 tiden så var jag duschad, med nattlinne och blöjor på plats (På både mig och Juni!) och vi kunde äntligen gå bort till BB. Juni började amma med en gång, inga konstigheter alls och vi somnade rätt omgående alla tre efter att vi skickat ut en massa sms om att hon äntligen kommit.
Dagen efter for vi hem och nu, snart en månad senare börjar vi vänja oss vid den stora förändringen. Vidia har blivit storasyster med allt va det innebär, jag har blivit 2 barnsmamma med frustration ibland, men framförallt enorm glädje. Kärlek är en smart grej, det blir bara mer och mer! Trodde inte jag kunde älska nån annan lika mycket som Vidia, men nu inser jag att jag skulle kunna ha 10 ungar och älska dom alla precis lika mycket! :)
Det var min historia, troligtvis har jag glömt en massa men ganska förståeligt så är man väldigt fokuserad på sin uppgift under en förlossning, detaljer kan ramla bort. Säkert vet Björn en massa som jag förträngt, men vi håller oss till detta och koncentrerar oss på att 9 månader är över och belöningen var definitivt värd att vänta på!
Puss & Kram
